48

Efter sex år två månader och tjugotvå dagar anlände vi till vår hemma hamn. Bryggan var full av vänner och bekanta som ville hälsa oss välkomna hem. Solen sken från en klarblå himmel och vinden var måttlig. Det var en fantastisk känsla att komma hem och träffa alla igen. Mer om detta längre fram i resebrevet men först vad har hänt sedan vi lämnade Düsseldorf.

Den 14 augusti lämnade vi marinan och efter ett par timmar lämnade vi Rhen och kom in på Rheine-Herne kanalen. Klarade tre slussar galant, ingen väntan, och lade oss vi en brygga efter tredje slussen. Vädret är mer ostabilt nu med regn och regnskurar. Vi har lämnat floderna nu och är inne på kanalerna. Det finns inte så mycket att titta på utan det är mest transportsträckor. Efter ett par dagar så kom vi in Mittelandkanalen. Dessa kanaler är dragna ganska rakt genom landskapet och är omgivna av vallar så man ser inte så mycket mer än hustak och byarna ligger oftast en bit ifrån så man får planera inköpen av mat och diesel.

När vi går in i Elbe-Seitenkanalen så möter vi en tysk fritidsbåt som ropar något till oss. Vi hör inte vad de säger så för säkerhets skull vinkar vi tillbaka, vi vill inte verka ohövliga. Efter någon timma så kommer det en pråm och en man går ut på bryggvingen och ropar också något till oss som vi inte kan uppfatta. Nu förstår vi att det är inga hälsningar de ropar åt oss men vi rycker på axlarna och visar att vi inte förstår. Något är inte som det skall framför oss men vad? Vi fortsätter i alla fall och efter ytterligare några timmar möter vi en pråm till som vi ropar upp på VHF:en. Vi får då besked att Shiffsheberwerket är trasigt så kanalen är stängd i fem dagar. Skeppsmöte, vad göra. Att gå tillbaka och runt tar lika lång tid som att vänta varför vi bestämmer att gå till en plats så nära en by som möjligt och där vänta tills det är lagat. Vi kommer till en by som heter Bad Bodenteish och förtöjer vi ett angöringsställe. Härifrån och in till byn är det bara några hundra meter. Det var bra att ligga här för i byn hade de på denna helgen olika aktiviteter och uppträdanden som vi bevittnade och hade mycket trevligt. De följande dagarna tog vi promenader i omgivningarna och slappade. Det var bra att stanna upp lite och speciellt när man var tvungen till ett par dagars vila.

Nu var det dags att fortsätta och när vi kom fram heberverket, som är en jättestor hiss där man kör in båten i ett stort kar som sedan hissas allternativt upp eller ner, så låg det fullt med pråmar och väntade på att gå in heberverket. Eftersom vi var en liten fritidsbår så kunde vi efter ett par timmars väntan gå in i karet tillsammans med en mindre pråm.

Nu var det bara Elbe-Lübek-Trave kanalen kvar. Här hade vi sju slussar att avverka så vi startade tidigt på morgonen den 25 augusti. När vi hade gått igenom tre slussar och var på väg till den fjärde så passerade vi en liten segelbåt som förlist. Den hängde med halva båten upp på flodbrinken och den andra halvan under vattnet. Det såg dramatiskt ut med räddningstjänst och polis på plats. När vi kom fram till den fjärde slussen säger slussvakten att kanalen är stängd på grund av olyckan och han vet inte när den öppnas igen. Typsikt tänkte vi, nu blir vi sittande här och kommer inte fram till Lübeck som vi tänkt. Efter två timmars väntan så var det klart att gå igenom slussen och en sluss kvar som gick lätt också så kom vi fram till Lübeck som planerat. Här lade vi oss i marinan och stannade ett par dagar för att titta på staden som är mycket fin med den gamla staden bra bevarad. Vi var och lyssnade på en orgelkonsert i den gamla domen också.

När Lübeck var avklarad så gick färden till Böbs Werft för påmastning och färdigställande av båten. Den gick väldigt smidigt så efter tre dagar var vi på väg igen. Nu styrde vi mot Gedser i Danmark och vidare mot Möns Klint och Dragör innan vi kom till Höganäs i Sverige. Att man varit borta länge förstår man när vi letade efter ett internetcafé för att kolla vädret. Vi tänkte inte på att nu kan vi lyssna till sjörapporten på radio. När vi gick in i hamnen ropade Milla på engelska till en man på kajen. Från Höganäs hade vi en mycket fin segling till Lövstavikens båtklubb där vi också blev inblåsta i tre dagar. Vi blev väldigt fint mottagna och fick låna cyklar av dem så vi kunde cykla in till Falkenberg för att handla och se på staden.
Nu hade vi en lucka i blåsandet och tog oss upp till Träslövsläge där vi gick in i hamnen för nästa blåsiga dygn. Också här blev vi väl mottagna och fick låna deras bastu. Det var riktigt skönt att svettas ut ordentligt efter en kallare period genom Europa. Nästa sträcka tog oss upp till Kungsö i Göteborgs södra skärgård och vi ankrade i viken. Nytt blåsväder var på gång och vinden vred mot sydost och rakt in i viken vilket gjorde att vi kände oss inte riktigt säkra utan gick in till Vrångö. Här fick vi ett fantastisk fint mottagande av hamnkapten som lät oss ligga gratis och gav oss färsk mat från hans affär. Det värmer en sjömans hjärta när får mottaga sådan godhet. Här låg vi också inblåsta i ett par dygn innan vi kunde fortsätta vår resa hem.

Så var det då för dags för den sista etappen. Det hade börjat att blåsa igen och när vi hade ungefär en halvtimme kvar så mötte vi en gummibåt ute i de stora vågorna. Det visade sig att det var Anna och Roger på Crux som mötte oss med champagne och välkomnande. Det var roligt att se dem igen. När vi närmade oss hamnen såg vi att det stod fullt med folk och viftade med flaggor och tutade i horn. Det kändes otroligt bra att få ett sådant mottagande. Många av de som tog emot oss hade också vinkat av oss när vi lämnade Sverige. Vi blev också intervjuade av Göteborgsposten och artikeln kom in i tidningen dagen efter. Att få träffa döttrarna och barnbarnet igen var mycket roligt. De hade arrangerat ett fint mottagande för oss och senare var det öppet hus hemma hos oss.

Nu är äventyret slut och det känns på ett sätt vemodigt. Vi har mött fantastiska människor av många olika nationaliteter och kulturer. Det har varit väldigt givande och vi har nu många minnen att bearbeta. Vi har klarat av att segla jorden runt i en tio meter lång båt och vi har varit friska. Totalt har vi seglat 33.872,3 distansminuter och det bär respekt med sig.

Detta är det sista resebrevet och vi hoppas att ni som läst våra brev har haft nöje av det.

Milla o Hans på Blue Marlin

© Copyright s/y Blue Marlin