47

Vårt förra resebrev handlade om de problem som vi hade och jag kan nämna att vi icke lyckades fixa dessa. Autopiloten gick inte att laga och vi hittade ingen som kunde byta glaset i ruffluckan. Det kostade 50€ för att konstatera att autopiloten inte gick att laga. Det är smällar som man få ta.

Det roliga som nu hände var att två av våra döttrar, Linda och Emma kom och hälsade på oss. De kom till Glyfada, som är en förstad till Atén och där har Emma en vän, Kristoffer, som bor och arbetar. De två första dagarna träffade vi Kristoffer och han visade flickorna runt och på eftermiddagarna umgicks vi allihop och åt middag tillsamman. Sedan seglade Linda och Emma med oss i tio dagar och vi hade det mycket trevligt. Vi seglade till Aegina och Pedrika samt Poros och tillbaka till Aegina. Det blev mycket badande och trevliga matstunder på mysiga restauranger. Sista kvällen var vi ute och åt och det började blåsa upp. När vi kom tillbaka till dingen för att ta oss till båten som låg ankrad utanför hamnen så gick sjön hög. Det blev en blöt resa till båten och väl där så tänkte jag att det kanske är bäst att släppa ut lite mer kätting för sjön var mycket grov. Jag började sakta löpa ut kätting när det kom en stor våg och lyfte upp fören så att ankarspelet lossade och kätting lade sig runt mitt ben och jag tänkte att nu går det av. De följande vågorna var lite mindre så jag kunde hålla emot med kättingen så trycket minskade runt benet och jag kunde få loss det. Sedan kom ytterligare en stor våg och kättingen rusade ut. Jag skulle lägga kättingen runt en knap och fick givetvis pekfingret i mellan så toppen på fingret sprack. Efter omplåstring försökte vi sova men det var hopplöst. Sjön var så grov att det inge gick. Nästa morgon blåste det lika mycket så vi tog upp ankaret med gemensamma krafter och gick in hamnen och lade oss. Linda och Emma kände inte för att segla tillbaka till Gylfade utan det ville hellre ta en snabbfärja dit. Vi sade adjö till varandra på kajen och vinkade av dem när färjan gick.

Vi låg kvar på Aegina den dagen och slickade såren. På kvällen kände vi tomheten efter ungdomarna och sa att nu är vi färdiga med detta. Vi tar oss upp till Frankrike och kanalerna så fort som möjligt. Sagt och gjort så nästa morgon kastade vi loss och satte kurs mot korintkanalen. Naturligt vis så blåste det fortande och vinden var mitt i näsan. Nu grunnade vi på hur lång tid det skulle ta innan vi kom igenom kanalen. Det var lördag och vi tänkte att det är säkert stängt. När vi kom fram så gick vi upp på kontoret och betalade och två minuter senare var vi på väg genom kanalen. Ett brett dike som är grävt genom sandsten och det är mäktigt att ha dessa höga branta kanter på sidorna. När vi kom ut ur kanalen så lade vi oss vid en liten kaj. Efter en stund kom en man från kanalbolaget och undrade om vi hade problem. Vi fick inte ligga där utan fick fortsätta till en hamn som låg en sjömil längre bort. Efter mycket seglande kom vi till slut fram till Kilini. Sista hamnen på Grekland.

Här bunkrade vi och på morgonen den 16 juni satte vi kurs mot Italien. Nu hade vi ingen vind och eftersom autopiloten var sönder så har vi fått handstyra hela tiden utan när det har varit vind så att vindrodret har kunnat styra. Det är lite tröttsamt att handstyra men vi delade upp jobbet mellan oss så i det stora hela gick det bra. Andra kvällen så skulle vi sätta på lanternorna och det visade sig att inga lanternor utom motorlantärnan fungerade. Felsökning påbörjades men inget fel kunde upptäckas. Ström kom fram så långt jag kunde mäta. Det får fixas när vi kommer i hamn.

Den 18 juni kom vi fram till Reggio de Calibra som är en hamn på Italienska sidan i Messinasundet. Här låg vi kvar och fixade lanternorna men inte de i masttoppen för där kunde jag inte hitta något fel. Vi hade godkända ljus på båten så vi struntade i masttoppsljusen så länge. Vi seglade så vidare upp genom Messinasundet och det var en behaglig resa. Vi kom fram till Milezzo på eftermiddagen och gick in i marinan. Vid bryggan stod en marinero och vi frågade honom vad det kunde kosta. Han höll upp åtta fingrar och vi tolkade det som åtta euro och det var OK. När jag sedan gick upp till kontoret för att betala och fylla i alla papper så uppfattade jag det som att det skulle kosta sex euro, ännu bättre. Ett par timmar senare efter det att vi ätit och duschat, utnyttjat internet träffade vi en svenska som bor i frankrike men var där med sin båt på semester. Hon tyckte att priserna var dyra i Italien vilket vi inte kunde förstå när vi sa vad vi bara skulle betala sex euro. Nej det måste vara sextio euro sa hon. Vi gick upp till kontoret och kollade och mycket riktigt så var det sextio euro det skulle kosta. Jag sade att jag har inte de pengarna utan bad att få lämna marinan omedelbart och det fick jag. Vi gick fem hundra meter och ankrade i en vik och där låg vi bra och var där ett par dagar.

Den 22 Juni lämnar vi ankarplatsen. Nu skall vi till Sardinien. Kursen var satt till Olbia på nordöstra Sardinien. Resan skulle ta tre dygn. Det var totalt vindstilla så motorn fick gå. Som jag sagt tidigare så hade vi ingen autopilot så vi fick handstyra. Under den här trippen så såg vi mycket djurliv omkring oss. Delfiner, hoppande svärdfiskar och havssköldpaddor. Allt medan solen sken och havet var som en spegel.

När vi hade ungefär 12 timmar kvar och vi närmade oss Bonifacio sundet så började det att blåsa upp. Plötsligt hade vi mellan 12 och 14 meter per sekund och naturligt vis rakt i näsan. Sjön var också fruktansvärd. Det kom vågor från alla håll och det var som att vara i en tvättmaskin. På natten den 25 juni kom vi i hamn La Caletta på Sardinien. En tysk seglare som var vaken kom och tog linan för oss så vi enkelt kunde förtöja. Här låg vi nu kvar ett par dagar och tog igen oss och bunkrade. Diesel fick ta i dunkar och det var ca 2 km till bensinstationen. Vi gjorde sex vändor på två dagar. Här firade vi också att det var sex år sedan vi gav oss iväg på vår segling.

Härifrån gjorde vi ett stopp på norra Sardinien innan vi passerade Bonifacio sundet och gick i den smala kanalen som leder in till staden Bonifacio på Corsica. En gammal fin och mysig stad. På toppen av sandstensklippan hänger husen en bit över avgrunden och man förstår inte de som bor i dem att de vågar. Här fanns också de stora båtarna. Allt från jättestora till ännu större. Ett par båtar var så stora att de fick backa in genom kanalen in till kajen. Ungefär en sträcka på en kilometer.

Bonifacio lämnade vi den 1 juli och med några ankringar utefter Corsicas ostkust satte vi kursen mot frankrike. Första dagen hade vi ganska hård vind och efter ett par timmar så gick skothornet på focken sönder. Kvar på skoten satt bara ringen. Vi bottenrevade storen, tog ner genuan och satte stormfocken. Nu kunde vi segla igen men det varade inte länge. Vinden avtog så vi fick ta till motorn igen och motorseglar. Vinden kommer och går. På morgonen den 7 juli kommer vi fram till Frankrike och ankrar i en fin vik på ön Porquerolles och där vi stannar en dag.

Den 11 juli kommer vi till Port Napolion och där skall vi nu göra inordning båten för kanalresan. Masten skall tas ner och skickas med lastbil till Travemünde. Vindgeneratorn skall monteras ner för den är för hög. Vi byter också olja på motorn och bränslefilter. Vi pratar med andra svenskar som ligger här och får bra tipps. Bland annat av två killar som arbetar för Navigare yachting. Efter tre dagar är vi klara och beger oss till Port St Louis. Nu blåser mistralen och när vi rundar vågbrytaren som leder in i canal St. Louis så stoppar motorn. Snabbt fram till ankaret och i med det. 20 meter kätting rasslar ut och sedan blir det stopp på båten. När jag vänder mig om är vi 2 meter från vågbrytaren och sprängstenen. I Port St. Louis ligger vi ett par dagar och avvaktar bättre väder.

17 juli var det så dags att börja vår kanalresa. Det började bra med inte allt för stark motström med senare så ökade den till mellan 2 till 4 knop. Starkast var den mellan bropelare och när floden smalnade av. Vid ett tillfälle hade vi så stark motström att vi gjorde bara en halv knop. Det var en underlig känsla när man sakta gick framåt och så kom det joggare och sprang förbi båten och vinkade till oss. För att ha så lite motström som möjligt så fick man följa kanten så nära som möjligt. Detta gjorde att man ibland fick bottenkänning men för det mesta var det lera men det hände att det var en sten man gick på också. Då kunde det smälla till ordentligt. Slussningarna gick bra och vi behövde nästan aldrig vänta. De stora slussarna i Rhone hade flytande pollare som man förtöjde vid och som följde med hela vägen upp.

Det som var svårt var att hitta en plats för natten. Vi var för djupgående för att lägga oss vid flodkanten och de pontonbryggor som var utsatta i sjökortet hade vårfloden tagit med sig och inte kommit på plats igen. Hade man tur så kunde man hitta en plats utanför en pråm eller utefter en stadskaj. Det gjorde vi bl.a. i Vienne. När vi kom upp i staden så stannade vi upp och upptäckte att här hade vi varit för ett antal år sedan. Här gjorde vi en trevlig historisk promenad på ett par timmar och följde ett spår och hade en beskrivning med oss som vi fått på turistbyrån och som talade om vad det var vi såg. På samma sätt gjorde vi i Lyon men där på natten vaknade jag av att det var någon på båten. När jag snabbt drog tillbaka ruffluckan och tjoade till så flydde inkräktaren hals över huvud. Det var en otrevlig upplevelse och vi sov inte så gott resten av natten utan vi startade så fort det ljusnade.

Att följa Rhone är fantastiskt. Här är så fint med gamla slott och stora vingårdar samt alla vinodlingarna som finns efter vägen. Här finns också fiskare med sina spön. Det är lättillgängligt att komma till flodbanken för det går körväg efter hela floden. De har med sig campingutrustning och små båtar som de är ute och fiskar med. Andra sitter vid stranden.

Den 27 juli kom vi till en stad som heter Chalon-sur-Saône. Här träffade vi ett svenskt par som fått ta sin båt, Pela, på lastbil för att det varit så lite med vatten i kanalen. Istället för 1.80 var det bara 1.60. Vi blev lite oroliga men tänkte att våra 1.70 skall nog gå bra. Senare på kvällen träffade vi dem igen och då berättade de att en annan svensk båt som var på väg ner hade fått vända för en slussvägg hade rasat in söder om Nancy. Nu var vi verkligen tveksamma om vilken väg vi skulle ta. Vi kom fram till efter kontakt med kanalbolag och så vidare att vi går kanal Rhone du Rhine upp till Strassbourg och sedan är det floden Rhen som gäller. Detta var inget dåligt val för en vackrare resa utmed floden Doubs fick man nog leta efter. Här gick man ibland i kanal och ibland i floden. Här gjorde vi mellan 15 till 33 slussar per dag. Dessa var automatiska, det vill säga att du hade en fjärrkontroll som du riktade mot slussen och tryckte på en knapp. Efter ett tag fick du grönt ljus och körde in i slussen och där drog du i ett blått handtag och så startade processen. Detta var mycket smidigt. Det jobbiga var att vid slussning uppåt så var du tvungen att klättra upp efter en stega och lägga på tampar runt en pollare. Vid ett annat kanalavsnitt så körde slussvakten med oss på moped och ordnade så vi kom igenom. Tyvärr så var det mycket sjögräs i kanalsystemet som gjorde att vi fick in skräp i kylvattenfiltret så motorn gick varm och vi fick ta bogsering och fixa detta. Vid ett tillfälle så gick även impellen söder. Två gånger om dagen fick vi rensa filtret för att vara på säkra sidan. Inte bara impellen utan när vi skulle köra in i en sluss så fungerade inte backslaget. Det var precis att vi fick en lina runt en pollare och fick stopp på båten innan vi körde in i slussporten. En sprint hade lossnat så vajern var lös. När vi kommit till Montreux la Chateau så började vi slussa nedåt. Detta var mycket lättare. Bara köra in i slussen och lägga tampen runt en pollare och sedan bara slacka på tampen tills man var nere. Vädret var blandat med sol och ibland regn. Kyligt på morgonen men under dagen steg temperaturen.

Vid Mullhouse så slussade vi ut på Rhen. Nu hade vi medström på ca 4 till 5 knop så nu gick det undan. Det jobbiga var att det slingrade sig så man fick sitta och styra och parera i strömmarna. Det känns efter en hel dag så det var inget fel på sömnen när kvällen kom. Vi passerade Colmar, Strassbourg, Karlsruhe, Mannheim, Mainz och Wiesbaden samt flera mysiga små byar på ett par dagar, så fort gick det. Nu närmade vi oss den besvärligaste delen av Rhen, mellan Bingen och St. Goar samt förbi den berömda Loreley klippan. Här var en förfärlig trafik och strömt så det förslog. En pråm på väg att köra om oss samt tre i bredd som vi mötte. Här var det till att slicka styrbords utprickning. Vad det gäller Rhen så är den också fantastisk vacker. Här ligger borgarna och slotten uppe på berget och vinodlingarna på sluttningarna nedanför. Även här kantas stränderna av fiskare. Det var gott om små båtklubbar efter Rehn som också hade gästplatser så vi hade inga problem här att få natthamn.

Senare kom vi fram till Köln och slottens och borgarnas tinnar och torn byttes ut mot fabriker och höga skorstenar. Vi var nu i norra tyskland och alla industriområdena. Landskapet förändrades också samt att pråmtrafiken ökade. Vi kom fram till Düsseldorf på eftermiddagen den 12 augusti och stannar här två nätter. Nu är det ca en vecka kvar till Travemünde på kanalerna. Där mastar vi på och fortsätter sedan mot Sverige.

Det var allt för den här gången. Nästa resebrev kommer när vi har kommit hem. Till dess så ha det så bra och hälsa alla.

Milla o Hans på Blue Marlin

© Copyright s/y Blue Marlin