46

Atén den 11 maj 2011

Vi landade den 3 februari på morgonen och en taxi väntade på oss för att köra oss till marinan. Den 2 februari på eftermiddagen tog vi tåget till Köpenhamn för att därifrån flyga till Turkiet och Antalya och resan gick bra utan några förseningar.

Ankomsten till Finike var bra. Vädret var varmare än hemma, apelsinerna lyste gula från träden och jordgubbarna var mogna. Det var också roligt att träffa de andra seglarna igen. Med oss ner hade vi tagit semlebullar som vi tog av toppen på och lade på mandelmassa och grädde. Detta bjöd vi på till 11-kaffet en dag och det var mycket uppskattat.

Framför oss låg nu avresan vidare mot Sverige. Vi hade ingen direkt brådska men tanken och planeringen fanns där i alla fall. Undertiden hade vi trevligt med de andra seglarna och gick på vandringar i grannskapet, promenader i byn, hade filmaftnar och pubkvällar med darttävlingar i samlingslokalen. Varje fredag efter 11-kaffet spelade vi mexikan train med några svenskar.

En dag när jag startade motorn för att kontrollera att den fungerade som den skall och jag lade in spaken för gång framåt så började det att strömma in vatten vid propellern. Efter kontroll visade det sig att tätningen vid propelleraxeln inte var tillräkligt spänd utan av vibrationerna så kom det in vatten. Tid för upptagning beställdes och två dagar senare den 22 februari på morgonen gick vi upp på land.

Nu var det arbete som gällde. Bottenfärg beställdes och andra delar som vi behövde. Axeltätningen fixades och båten tvättades och städades. Ny bottenfärg kom på och den 1 mars var vi tillbaka på vår plats vid bryggan igen. Den nya spryhooden och kapellet som vi beställt innan jag åkte hem för att fira jul levererades och det passade mycket bra och var väldigt fint. Tack vare att kronan stärkts mot den turkiska valutan så blev kapellet 3000 kr billigare för oss.

Förberedelserna för avfärden tog nu fart. Bunkring av vatten och mat. Inte på långa vägar så mycket som vi tidigare bunkrat för nu skulle vi segla inomskärs genom medelhavet mot frankrike och kanalerna. På våffeldagen bjöd vi på våfflor, grädde och sylt för att säga adjö till alla goda vänner som vi lärt känna. Det var inte lätt men adresser utväxlades och kramar och välgångsönskningar delades ut och togs emot.

Vi hade bestämt att lämna marinan den 31mars. Vi hade bestämt oss för att klarera ut ur Turkiet men bara segla in i Grekland och låtsas som ingenting och in i Turkiet igen som om inget hade hänt, bara byta gästflagga då man bytte land.

Utklareringen som vi gjorde på eftermiddagen strulade för att om vi klarerade ut så måste vi lämna marinan inom två timmar. Vi sade att vi skall gå tidigt på morgonen och då var inga kontor öppna. Efter det att tull- och emigrationspersonal kommit till båten och tittat så att allt var i sin ordning fick vi tillstånd att ligga kvar i marinan men vi fick inte lämna båten för vi var tekniskt sett inte i Turkiet längre. Vi tackade för vänligheten och gick sedan bort till den norska båten Furen från havet och åt middag som de bjöd oss på.

Vi lämnade marinan som planerat, det var mulet med regnstänk och ingen vind så vi gick för motor till ett ställe som heter Kekova. Här låg vår svenska granne från marinan, Apostrof, för ankar. Kekova är en mycket bra ankringsvik och är skyddad från alla vindar. Här finns många fornminnen från svunna dagar bl.a. en sjunken stad. Vi tog dingen och gav oss iväg på lite upptäcktsfärd. Vi låg här i två dagar och sedan seglade vi över till den Grekiska ön Kastelerison. På kvällen fick vi ett riktigt åskoväder med kraftiga vindar och hagelskurar över oss men ankaret satt fint och vi kunde kura i båten. Här lämnade vi efter en natt och seglade till Capri Creek på den turkiska sidan. På vägen fick vi åska och regn igen men inte lika kraftigt som gårdagens. Här låg vi i två nätter. Den sista kvällen åt middag på en liten restaurang som ägde bryggan som vi låg vid. Nu var målet att segla till Rodos. Vi hade en fin bidevindsegling med surrat roder men efter några timmar så ökade vinden kraftigt så det var att ta ner storen och gå för bara för segel. Vinden vred mot nordväst också så vi kunde inte hålla höjden utan gick in i en vik söder om staden Rodos. Nästa morgon hörde vi att det var galewarning så vi tog det säkra och gick i i Rodos hamn. På Rodos var Milla och jag för 39 år sedan så det var lite av en nostalgikick att komma dit. Mycket hade förändrats men vårt hotell , Blue Sky, fanns kvar. Vi tog flera promenader i gamla stan och gick på marknaden för att köpa frukt och grönsaker. Efter två nätter lämnade vi hamnen på eftermiddagen och gick utanför vågbrytaren och ankrade.

Nästa morgon den 9 mars lämnade vi ön och seglade mot en annan ö som heter Simi. Vi kom dit kl. 12.00 och ankrade i en underbar vik med en liten by. Här stod tiden nästan stilla. Nästa morgon gick vi vidare mot Kos och hade svaga vindar så vi seglade och motorseglade om vart annat. När vi kom runt udden av det Turkiska fastlandet fick vi kraftig motvind, över12 m/s och vi hade en tuff segling. Det fanns inga skyddade ankarvikar för oss så vi gick in i marinan. Det var ett flott ställe men dyrt så vi låg har i två dagar medan den västa blåsten varade och sedan gick vi in i fiskehamnen och lade oss sista natten. Under tiden var vi och tittade på alla fornlämningarna som finns på ön. Nu var nästa mål Leros men vi hade god vind så vi fortsatte mot Patmos. Kom dit vid 5 tiden och lade oss vid kajen. Det började blåsa igen så vi låg kvar och gjorde utflykter på ön, besökte bl.a. ett munkkloster som låg på toppen av ön. Vi tog även lokalbussen till en liten by som låg 5 km. från hamnen och fick vi en fin promenad tillbaka.

Härifrån seglade vi till en annan ö och ankrade bara i en vik innan vi nästa dag gick in till Naxos. Kulingvarning igen och här blev vi liggande i 8 dagar innan vinden lade sig så mycket att vi kunde fortsätta. Det gick ingen nöd på oss för vi utnyttjade tiden med att titta på ön och kulturella framträdanden. Det är otroligt vilken historia som Grekland har. Nästa ställe var Syros dit vi kom vid middagstid den 26 april. Här låg vi bara en natt och kom sedan till Kea som är den ön som ligger längst väster ut i Cykladerna. Vi gick in i hamnen och lade oss men efter ett par dagar med blåst och skvalp mot kajen lossade vi förtöjningarna och gick ca 100m från kajen och kastade ankar istället. Mycket lugnare och behagligare. Här låg vi till den 5 maj och fördrev tiden med utflykter på ön. Här var vi för 20 år sedan med goda vänner och seglade och det såg ut precis som då fast det var fler restauranger nu. Trots mycket blåst och inte så varmt som det brukar vara vid den här årstiden har vi haft en fin tid bland öarna och njutit av varje stund.

Tyvärr så sprack glaset i vår däckslucka sönder när den blåste upp i vinden och tidigare hade vår autopilot lagt av så vi beslöt att gå till Lavrion för att fixa detta. Vi kom fram vid middagstid och fick en plats vid bryggan. Nu var här ännu fler charterbåtar än vad det var då när vi var här förra gången. Att ligga i marinan kostade 162 kr. per dygn och ingen service alls. Vi fick i alla fall lämnat in autopiloten och vi fick tips om att luckan kunde fixas i Atén. Sagt och gjort. Loss med förtöjningarna och iväg. Efter att ha ankrat i Cap Sunion och i en vik med många hotell som vi också blev ombedda av coast guard att lämna för att vi låg för nära stranden kom vi till Gylifada som är en förort till Atén. Här ankrade vi utanför marinan för att vänta på att blåsten skall gå ner så vi kan sjösätta dingen och komma i land. Här hittade vi också ett trådlöst nätverk så vi kan kolla våra mail.

Det var allt för den här gången. Ha det så bra och hälsa alla.

Milla o Hans på Blue Marlin

© Copyright s/y Blue Marlin