42

Huruhgarda 2010-02-29


På lördagen den 30:e tog vi upp ankaret och tillsammans med två andra båtar började vi vår segling upp till Ohman. I början var vindarna svaga så det blev till att hjälpa till med motorn. Detta hade vi nu börjat vänja oss vid så det var bara att fortsätta. Vi hade radiokontakt med två andra båtar i två dygn men sedan var vi för långt ifrån varandra för att kunna prata över VHF. Detta berodde på att de körde mer motor än vad vi gjorde. Vi hade god medström så vi tog det lugnt.

Vi fick flera besök av indiska fiskare som kom upp till oss och ville ha sprit och cigaretter. Vi ville inte ha dem så nära oss för risken att vi skulle stöta ihop så vi sade att vi inget hade. Dessa fiskare var på väg till den Iranska gränsen för att fiska. Vi själva hade tur med fisket och fick flera fiskar, bl.a. en stor guldmakrill.

Resan som vi beräknat till ungefär 12 dagar tog 14 dagar men vi hade härlig segling och efter en vecka är man inne i lunken så att ett par extra dagar gör inte så mycket. Tyvärr så en natt när jag skulle starta motorn så hörde jag att något satt i propellern. Jag försökte lysa ner i vattnet för att se vad det kunde vara men kunde inget se. Att dyka i var inte att tänka på i mörkret men det gick att köra med motorn så vi fortsatte fast med reducerad fart. Så fort det ljusnade slog vi av på takten och jag dök ner för att kolla. Det var en bit av ett nät som satt runt propellern men på grund av sjögången så lyckade jag inte få bort nätbiten. Det gick ju att köra med motorn så det fick vänta tills vi kom till Ohman.

Dygnet innan vi kom fram började vi höra flera båtar på radion så vi förstod att vi närmade oss målet. Vi hörde bland annat en svensk båt som heter Hilda. När vi kom fram till Salalah i Ohman, vilket vi gjorde på kvällen så kunde vi få vägledning in av Hilda. På ankarplatsen återsåg vi flera båtar som vi sett tidigare och det var ett roligt återseende. Inklareringen gick smärtfritt med hjälp av Mohammed med det var dyrt för alla instanserna skulle ha en avgift.

Här skulle jag också försöka få bort det som satt i propellern men först måste jag ha tillstånd från hamnmyndigheten och Ohmans kustbevakning. Detta ordnades men det tog flera timmar. Tyvärr så lyckades jag inte att få bort nätet men en medsseglare, David från Macy, som hade mer erfarenhet i dykning lyckades efter en timmes hårt jobb att få loss nätet. Inte nog med det så tyckte han att jag behövde göra rent botten så när han ändå var nere så gjorde han detta också. Tala om hjälpsamma människor. Men sådana är seglarna.

Här i Salalah passade vi på att bunkra upp med mat och diesel inför resan genom piratvatten. Vi anmälde oss också till en konvoj som skulle avsegla den 18:e februari.

Ohman har ett öppet sätt och vi blev alltid hälsade med vänliga ord. Hjälpsamheten var också stor. Här är bara sten och sand. När man är ute på stan så ser man väldigt lite kvinnor och barn. Ser man någon kvinna så är hon alltid beslöjad, män ser man desto fler av. De sitter kaféer eller i skuggan av något planterat träd och pratar, dricker te eller spelar spel. När vi kommer gående så ropar de på oss och frågar varifrån vi kommer. De känner väl till Sverige och är glada att vi kommit till deras land. Sitter de och äter så bjuder de gärna in oss att dela deras måltid.

Dagen innan avresan träffades vi på seglarklubben för att göra en gemensam utklarering och gå igenom förutsättningarna för seglingen genom piratvattnen. Utklareringen blev ett kaos. Mohammed for fram och tillbaka mellan de olika instanserna. För vår del blev det stopp då min försäkring inte gällde längre. Jag försökte förklara att min försäkring gällde men att pappren fanns i Sverige eftersom det var därifrån som betalningen skedde. Det gick inte att prata med hamnkapten som vill ha bevis på att så hade skett. Detta gällde för flera båtar så vi satte oss och gjorde ett eget försäkringsbrev på datorn och skrev ut detta hos en av de båtar som skulle med konvojen och så gick vi upp till hamnkapten och visade detta och han blev nöjd och gav oss klartecken för avseglig.

Vi var 26 båtar från 12 olika nationer som gav oss iväg. Vi seglade i 4 grupper om 6 båtar i två grupper och 7 båtar i två grupper. Varje grupp bestod av två rader. Vi hade kodnamn så vi viste exakt var varje båt var i gruppen. Vi hade kommit överens om att om vi blev attackerade så skulle andra raden i varje grupp gå upp i mellan båtarna i raden framför och alla båtarna skulle köra så tätt ihop som möjligt. Detta kan tyckas vara överkurs och vi tyckte väl att detta var lite för militäriskt men med facit i hand hade det nog inte fungerat annars. Vi hade också bestämt att farten skall var 5 knop så det var motorgång hela tiden. När vinden infann sig tog vi hjälp av den. Det gjorde den vid 3 tiden på eftermiddagen och höll på till ungefär 7 tiden på kvällen.

Resan var inte helt problemfri men vi hade inga piratattacker. Däremot hörde vi två nödanrop från handelsfartyg som blev attackerade av pirater och begärde assistans av krigsfartygen i området. Våra problem bestod i att vi körde in i fiskenät vid olika tillfällen och fick bromsa upp och invänta de som fastnat innan vi kunde fortsätta. Det gällde att vara på alerten också för vi gick ju ganska tätt tillsammans och speciellt på natten gällde det att vara uppmärksam på de andra båtarna och att man höll sig på sin plats i konvojen.

På morgonen på det femte dygnet siktade vi Aden och kunde efter att vi hade fått tillstånd gå in i hamnen och ankra. Detta kändes mycket skönt att vi utan några incidenter tagit oss från Ohman till Aden i Yemen. Inklareringen gick mycket bra och snabbt och det kostade inte något. Nu fick vi gå iland och vi träffade de andra seglarna och vi kramade om varandra och lyckönskade oss till den lyckade överseglingen.

Att vi fortfarande är i arabland är det ingen tvekan om. Här går kvinnorna klädda i svart från topp till tå och har ansiktet täckt. De är lite friare här för vi ser fler kvinnor på stan och de sitter på restauranger tillsammans med sina män och äter och röker. Det ser roligt ut för när de skall ta ett bloss eller stoppa in en bit mat så får de lyfta på tygbiten som täcker ansiktet. Här är allt mycket mer slitet och dammigt. Det är svårt att beskriva men här är mycket sten och grus. Husen klättrar upp för bergssluttningarna och ser inte färdiga ut. Det ligger mycket skräp utanför husen och på gatorna. Kommer man sedan några kilometer utanför centrum så ligger det stora köpcentrum där lyxen flödar. Fina matvaror och andra artiklar såsom kläder, smycken och elektronik.

En natt hade vi ett väldigt skyfall. Hela natten regnade det och på morgonen var nästan hela staden täckt av ett lerlager som kommit med vattnet från bergen. Detta bekymrade sig inte invånarna utan de slog upp sina stånd i leran och gjorde affärer som vanligt. Skillnaden var bara att alla var leriga upp till anklarna och eftersom de har sina långa kaftaner så såg det lite roligt ut.

Överallt på gator och torg satt männen i grupper och tuggade cat. De stoppade in det ena bladet efter det andra utan att spotta ut de tidigare så till slut såg de ut som glasblåsare med den ena kinden uppsvälld. De ville bjuda oss också på cat men vi tackade och avböjde.
Vi försökte också att få visa så vi kunde åka in i landet till Sana men på grund av oroligheter i området så beviljades vi inget visa.

Efter ett par dagar så tyckte vi att var det dags att resa vidare in i röda havet. Vi hade bunkrat mat och diesel så det fanns inget som höll oss kvar. Den 28 februari på förmiddagen lämnade vi tillsammans med Chriann Aden. Nu hade vi ett par dagars segling framför oss igen. Vinden var som vanligt svag så motorn fick hjälpa till igen. Under natten mötte vi en konvoj som kom från andra hållet och det var Vasco da Gama rallyt. Vi pratade med dem över radion och fick lite tipps om förhållandena i röda havet. På morgonen går vi genom sundet som är början på röda havet. Vi hade nu god vind och medström vilket gjorde att vi kunde angöra Assab i Eritrea på kvällen. Detta var en fullständigt död hamn. Inga båtar och ingen verksamhet över huvud taget. Ingen myndighet svarade heller på våra försök att klarera in så nästa morgon tog vi upp ankaret och fortsatte.

Nu fick vi en lite jobbigare segling. Vinden kom från nord och var stundom ganska stark så det blev en hård kryss. Vi kunde inte nå ankarplatsen Anfile bay under dagsljus så vi fortsätter mot Massawa och tar en nattsegling. Under seglingen hade vi sett stora sjok av tång som låg och flöt i vattnet. Tyvärr så lade sig en sådan runt propellern och rodret och drog ner vår fart ett par knop. Vi måste då gå in till Anfile bay i alla fall och med hjälp av ekolod, radar och elektroniskt sjökort gick det bra att gå in i mörkret. På morgonen var det att dyka ner igen och ta bort detta. Här låg också Frua från havet och Blue Moon som vi pratade med. Vi får besök av tre glada fiskarpojkar som vill ha sprit och cigaretter. Sprit har vi inte säger vi men om vi får en fisk så kan ni få cigaretter. De fick ett paket cigaretter och en dricka var så var alla nöjda och vi hade färsk fisk till lunch och middag.

Tidigt nästa morgon som är den 5 mars går vi vidare. Vinden är fortfarande nordlig men bara 5 m/s så vi motorseglar för att hålla bättre kurs. Vi får även nu in tångruskor i propellern men det går att backa loss dem. På eftermiddagen ankrar vi tillsammans med Fruen och Blue Moon vid ön Adjuz. Här ligger vi kvar nästa dag och tar en promenad på ön och besöker byn som ligger där. Vi blir mottagna av byhövdingens son och bjudna på kaffe. Kaffet vi får är starkt, sött och kryddat med ingefära. Det smakar inte alls så illa.

Detta är en torr plats och vi har svårt att förstå hur människor kan leva där. De vill inte bli fotograferade och kvinnorna gömmer ansiktet i sina sjalar. De frågar om vi har hostmedicin men tyvärr så har ingen av båtarna detta.

Nästa morgon bär det av igen. Det blir ömsom segling eller motorsegling beroende på vindstyrkan. Ofta är det svaga vindar på morgonen som vid 12 tiden ökar och håller i sig till kvällen när den dör av igen. Ibland tar vi hjälp av landbrisen och seglar på natten när brisen är tillräckligt stark. Under dagen vrider vinden mot ost och det är bra. Den ökar senare till 10 m/s och vi gör god fart. På kvällen ökar den ytterligare till 15 m/s och vi sätter upp stormfocken för natten. Vi för fortfarande 7 knop med stormfocken uppe. Nu frestar det inte så mycket på stag och mast när vi reducerat segelytan. Vinden håller i sig nästa dag också och det är en härlig segling. Sjön kan ibland bli lite besvärlig för det är kort vågor och ibland kränger båten till och lägger sig tvärs. Kl. 24.00 dör vinden ut fullständigt. Från kuling till stiltje på mindre än en halvtimme. Kl.
03.30 får vi lite vind igen så vi kan angöra Port Sudan kl. 10.00. Efter ansökan hos hamnkapten över VHF så får vi tillstånd att gå in i hamnen. Vi ankrar på anbefalld plats och en agent står redo att klarera in oss. Här finns ingen skillnad på en liten båt ett stort containerfartyg. Vi blir behandlade som de. Här är dyrt att klarera in. 50$ för agenten, 50$ uppehållstillståndet och 35$ till ankringsavgift. Efter alla turer med tull, hamnmyndighet och emigration så får vi våra tillfälliga landgångspass så vi kan gå iland. Agenten som vi blev tilldelade hette Hamido och var mycket bra och kunnig.

Vår agent tar med oss på en tur in i staden för att visa oss det viktigaste. Marknaden, internet och restauranger. Port Sudan är en trevlig plats och mycket trevliga människor. Även här blir vi tilltalade av för det mesta män som sitter och dricker kaffe på trottoaren. De har inga stolar utan sitter på mattor som ligger utlagda. Vi blir bjudna på kaffe av dem och de är nyfikna på varifrån vi kommer. Även detta kaffe är kryddat med ingefära. De flesta pratar bra engelska så det är inga problem att göra sig förstådd. Milla talade om hur trevliga deras kaffekannor var och senare på eftermiddagen så står en av männen vi träffade tidigare och visslar på oss. Vi tar dingen i till stranden och Milla får en kaffekanna av honom och också hållare för rökelser. Detta är en present till oss och han vill inget ha i ersättning.

Vi gör också en utflykt till en gammal stad som heter Saumlaki. Här vart tidigare hamnstaden och hit kommer alla pilgrimer som skall till Mekka. Staden övergavs när Port Sudan byggdes och har nu med hjälp av regn och vind rasat fullständigt samman. Det ser ut som en krigsskådeplats. På vägen dit åkte vi genom en öken och såg kameler och beduiner.

Port Sudan har en trevlig strandpromenad som vi besöker på kvällen när det är svalt och skönt. Här ligger mattor på marken och folk sitter på dem och dricker kaffe och röker vattenpipor. Hela tiden blir vi tilltalade av människorna som önskar oss välkomna till Sudan och hoppas att vi trivs. Mycket trevlig stämning. Här är också en utställning om lokala företag och varor. Samtidigt är det en konferens i staden med deltagare från de olika länderna runt röda havet. Vi blir intervjuade av Sudanska televisionen och vill höra vår syn på Sudan. Den är givetvis positiv.

Vädersituationen är nu sådan att vi skall få sydliga vindar ett par dagar framåt så det är bara att klarera ut med hjälp av agenten. Så på morgonen den 13 mars tar vi upp ankaret och seglar vidare. Vindarna är sydliga men lite svaga i början men efter några timmar så ökar vinden och vi gör bra fart. Som mest ligger den på 10-12 m/s. Vårt mål är Port Gahlib men på ett halvt dygn innan dör vinden ut för att efter ett par timmar komma från norr och går upp till 10- 15 m/s. Det är inte att tänka på att fortsätta i den grova vinden och sjön så vi lägger ny kurs till en ankarplats som heter Marsa Alam. Efter flera timmars stånkande kommer vi fram och kan gå in mellan reven som av de stora vågorna skummar och fräser. Här gäller det att hålla tungan rätt i munnen för det är inte brett mellan korallerna. Som smalast 5 m. Här ligger många motorbåtar för vi förstår att det finns ett dykcenter här och de går ut med dessas båtar till reven utanför och dyker. Här kom den lokala polisen ut till oss för att titta på våra papper. Vi förklarade att vi var tvungna att gå in på grund av vädret och det var inga problem men vi får inte gå iland.

Här låg vi nu inblåsta i en vecka. Vinden stod på från norr med 10-20 m per sekund. På grund av den starka vinden så hade vi en sandstorm över oss. Den röda sanden lade sig över allting på båten och efter ett par dagar var det mesta rött. Det gick ingen direkt nöd på oss för vi fick ständigt besök av personer från dykbåtarna som undrade hur det gick för oss. En man som visade sig särskilt omtänksam kom och gav oss frukt och vi kunde köpa diesel av honom.

Efter en vecka kom han till vår båt och meddelade att i morgon skulle vinden gå ner så vi kunde segla vidare. Sagt och gjort, nästa morgon tog vi upp ankaret vi soluppgången och började segla norr ut. Vinden hade lagt sig och var ungefär 4 m per sekund men den kom fortfarande från norr. Vi motorseglade för att kunna komma så långt norr ut som möjligt. Tyvärr så var också strömmen mot oss så vi kunde inte göra den fart som vi ville utan vid 11-tiden nästa dag beslöt vi att gå in i Safaga istället för att fortsätta en natt till Huruhgarda. Jag anropade Port Control flera gånger under vår färd in men fick inget svar. Vi gick då in i alla fall men det skulle vi inte ha gjort. När vi förtöjt blev jag uppkallad till hamnkapten och utskälld efter noter. Så gör man inte utan man ligger kvar till havs och väntar tills man får svar. Vi blev ombedda att omedelbart lämna hamnen. Våra böner hjälpte inte utan det var bara att ge sig av. Vinden hade nu som tur var lagt sig ytterligare så vi kom fram till Hurugharda kl. 10.00 på kvällen. Det var en ganska enkel angöring så vi ankrade utanför hamnen för att gå in nästa morgon. När vi ankrade var det kav lugnt men på natten blåste det upp kraftigt. Ankarplatsen som vi valt var inte den bästa men det kunde vi inte se i mörkret. Sjön byggdes upp ganska snabbt och det blev gungigt. Rätt som det var gick avlastarlinan av och kättingen som nu låg över knapen gav mycket ljud ifrån sig och det ryckte bra i båten. Så fort ljuset kom tog vi upp ankaret och gick in i Hurugharda. Vi fick lägga oss utanför marinan och vänta på att en agent skulle komma och ordna vår inklarering. I det byråkratiska Egypten tog det ett dygn innan allt var klart och det kostade oss 230 US$.

Nu skulle det blåsa ett par dagar till så vi bestämde oss för att göra en utflykt till Luxor och Konungarnas dal. Vi bokade resan med Apollo resebyrå och kl. 05.00 på lördag morgon gav vi oss av. Det var en trevlig resa genom öknen som var så gott som obebodd. När vi närmade oss Nilen så började det att växa upp byar och samhällen. Man förstår hur viktig denna flod är för egyptierna. Som alltid när man besöker antika platser så måste man ha en lokal guide och det var inget undantag för oss heller och vår guide var mycket duktig och gav oss mycket information om det gamla Egypten. Vår guide från Apollo var också mycket proffsig och under resan informerade hon oss om Egypten från antiken till våra dagar. Under två dagar besökte vi två tempel i Luxor konungarnas dal och tittade på dessa fantastiska gravar. Det var också ett mycket bra hotell som vi bodde på och vi frossade i mat och njöt av att sova i sängar. Duscha i varmvatten var inte dumt det heller.

Två dagar går fort och tillbaka i marinan börjar vi nu förbereda oss för fortsatt resa norr ut mot Suezkanalen. Det ser ut som om det skall bli ett väderfönster så förmodligen går vi på torsdag morgon den 1 april.

Här i Hurugharda har vi haft det bra. Här bor Hans som är från Sverige tillsammans med sin egyptiska fru Vivianne under vinterhalvåret. Hans är radioamatör och förser oss seglare med väderinformation över kortvågsradio. De har också tagit oss med ut och visat oss runt och visat oss bra restauranger. Hurugharda är väldigt turistiskt med många souvenirbutiker och dykcenter. Här finns en restaurang som serverar svensk mat.

Ha det bra tills vi hörs igen.

Milla o Hans på Blue Marlin

© Copyright s/y Blue Marlin