38

Indonesien 2009-08-16

Så kom då den 18 juli och starten för Sail Indonesia. Flera båtar hade startat redan dagen innan och andra tidigt samma morgon som starten skulle gå men vi var ett 50 tal båtar som var kvar till starten och passerade startlinjen då skottet small. Vinden var i början svag och det gick sakta. Senare på eftermiddagen tog vinden helt slut och det var bara att motorera den natten. På morgonen nästa dag fick vi vind igen och kunde sätta segel. Nu hade vi bra fart. Tyvärr så händer det som inte får hända. På eftermiddagen seglade vi på något, troligtvis ett träd. Vi hörde en kraftig duns mot skrovet och när vi tittade upp så betedde sig vindrodret mycket konstigt. När vi undersökte det hela så hade årbladet fått en smäll bakifrån och pekade framåt i färdriktningen. Vi kunde inte se några andra skador Men efter ett par timmar började länspumpen att gå igång och vi konstaterade då att den skadan som vi fick i Panama hade gått upp igen. Vi tog in ungefär en 10 l i timman. Nu var det bara att hoppas att länspumpen inte skulle lägga av för här finns ingenstans att ta upp båten på land.

Efter tre dagar var vi framme i Saumlaki. Nu fick vi se hur Indonesisk byråkrati fungerar. Vi skulle avvakta vid ankringen och vänta på karantänfolket men tiden gick och ingen kom så tillslut åkte vi in i land för att fixa detta själva. Det blev många turer mellan de olika instanserna. Det kom också nya direktiv hela tiden så alls som allt tog det tre dagar innan allt var klart. Det var inte bara negativt utan här lärde vi känna de flesta andra seglare som var med. Det diskuterades och man gav varandra tips på fortsatta seglingar och kamratskapet var gott.

Under tiden som detta pågick var vi med om flera fina utflykter till små byar på ön. Det var mycket vänliga människor som mötte oss och hälsade oss välkomna på deras vis genom att bjuda på mat och dans. Arrangörerna hade fixat så att vi hade en polisbil före bussarna och en efter. Allt för att vår resa skulle bli så friktionsfri som möjligt. Vi var också bjudna på välkomstmiddag tillsammans med de andra seglarna. Vi är i muslimskt land och ingen alkohol serveras utan bara vatten eller te. Det är bra för gatorna och trottoarerna är fulla av hål så det är bra att vara nykter när man är ute och går på kvällarna.

Fem dagar gick fort och det var bara till att lätta ankar och segla vidare. Nu gick färden till en liten ögrupp som heter Banda. Hit tog det oss två dagar. Väl framme ankrade vi i ett sund där det var mycket strömt och ganska dåligt ankarfäste så vi fick ankra om ett par gånger innan ankaret tog ordentligt. Här var vänliga människor som gärna ville visa oss runt på ön och här fanns många lämningar från Portugisernas och Holländarnas tid. Här blev vi liggande en vecka och badade och snorklade i det kristallklara vattnet och hade det skönt. Läckan försökte jag laga men jag har bara epoxi och det är för stelt. Jag måste ha sikaflex men det finns inte här.

Färden gick nu till Ambon. Det är en större stad i Sydmolluckien. Resan hit tog två dagar och vi fick ankra i fiskehamnen. Alla fiskebåtarna hade lämnat kajen och lagt sig för ankar utanför så vi kunde få plats. Det var en jobbig ankring då det var väldigt djupt intill kajen så vi fick lägga ankaret på 40 m djup och backa in till kajen. Tidvattnet gjorde så att vi inte kunde ligga så nära att vi kunde gå från båten till bryggan utan vi fick använda dingen för att ta oss iland. Tidvattnet var 3 meter så det blev ett klättrande upp och ner beroende på vilket tid på dygnet det var. Här blev vi också väldigt vänligt mottagna med middagar och utflykter till olika sevärdheter. Ambon är en hektisk stad med totalt kaos vad det gäller trafiken så vi fick även här hjälp av polisen när vi var ute på våra utflykter. Tre motorcykelpoliser framför som banade väg och en polisbil bakom. Intrycket hittills är att Indonesierna vill väldigt gärna göra det bästa men det är inte alltid det lyckas. De ber om ursäkt och beklagar men med ett leende på läpparna hela tiden. De vet inte hur väl de vill.

Här hade vi en dag en personlig guide. Vi behövde honom när vi skulle in till stan och ta ut pengar. Han blev mycket glad för att han fick vara vår guide och när vi hade gjort våra ärenden så frågade han om vi vilje följa med hem till honom. Väl där kom andra släktingar och var väldigt nyfikna på vår resa runt gjorden. Vi lämnade också en bok på engelska till hans brorsdotter som var 9 år.

I Ambon var också skiljestället. Ett 15 tal båtar seglade vidare upp till norra Sulawesi men ca 30 båtar valde att segla mer söder ut mot Flores och då gå först till Wakatobi. Vi lämnade Ambon den 8 augusti. Vi hade bra vind och gjorde bra fart. Med jämna mellanrum startade länspumpen och det kändes bra. Senare upptäckte vi att länspumpen inte hade pumpat på länge. Jag gick ner och tittade och upptäckte att den hade lagt av. Fram med handlänsen och pumpa. Det tog ett tag men ut kom vattnet. Bort med den gamla pumpen och dit med en ny. Under tiden som jag gjorde detta kom en kraftig våg och vände båten så vi fick back i seglet. Det fladdrade och skakade i riggen så jag fick gå upp och försökte vända båten men seglen stod fel så jag bad Milla starta motorn. Milla startade och när jag la in backslaget så rasslade det till och något hände. Stopp i maskin och ner och titta. Jag hade glömt att säkra kablarna till länspumpen så de hade fastnat i propelleraxeln och den nya pumpen var skrot. Nu hade vi bara handpumpen och det var till att länsa varje halvtimme. Vi såg inte fram mot den natten. Varje halvtimma upp och kolla runt horisonten och länspumpa.

Vi klarade detta också och kom fram till Wakatobi tidigt på morgonen. Här låg Pomona från Norge och Chriann från Danmark och Pomona hade en extra länspump som jag kunde köpa. Här låg också Magnet från Holland med Chris ombord och han hade sikaflex ombord och hjälpte mig med att provisoriskt täta läckan och det lyckades över förväntan för nu tar vi inte in mycket vatten alls. Kanske någon centiliter i timman.

Vi hade kommit till Wakatobi betydligt tidigare än vad som var meningen eftersom vi hade beslutat att inte segla längre norrut. När guvernören för Wakatobi fick reda på att det hade kommit båtar redan så inbjöd han oss till sitt hus på middag. Alla 5 båtarna anammade inbjudan och gick dit. Det var nu 5 dagar kvar till självständighetsdagen som infaller 17 augusti. Det var många parader och aktiviteter dessa dagar och i en av paraderna var vi seglare med som en egen grupp. Vi väckte stor uppmärksamhet där vi gick och fick stående ovationer. Stor uppmärksamhet fick vi hela tiden då vi var de enda européerna som var där. Hello mister, Hello mister ropade alla när vi var ute och gick och de kom fram och frågade var vi kom ifrån, hur länge vi varit i Indonesien, hur vi gillade Wakatobi och så bjöd de hem oss till sitt hus. Vi var hemma hos en familj med 7 barn. Det var väldigt intressant att se hur de bodde. De bjöd på lunch, som bestod av grillad fisk och ris. Vi åt sittande på trälådor utanför huset i vad man skulle kunna kalla trädgård fast det växte inget gräs. Det var väldigt enkelt men de höll rent och snyggt i huset men omkring var det mycket skräpigt. Det var också stor skillnad på hus beroende på hur mycket pengar man hade. Som tack lämnade vi ritblock och pennor till barnen och de blev väldigt glada över detta och familjen önskade oss lycka till i framtiden.

Så kom självständighetsdagen och vi seglare fick sitta på hedersläktaren tillsammans med guvernören och se flagghissningen och utdelning av förtjänstmedaljer till personer som gjort något bra.

I skriften som vi fått om seglingen i Indonesien stod det att det skulle ligga 100 talet bojar i viken. När vi kom fanns det 7 stycken. De höll på för fullt med att lägga ut fler men de hade ingen aning om hur det skulle vara. Bojlinan var för kort och bojstenen för lätt. De placerade också ut bojarna för tätt. När det började blåsa så draggade många båtar. Det hände oss också men istället för att ta en ny boj beslöt vi för att avsegla mot Flores. Vi hade haft en fantastisk vecka i Wakatobi. En vecka som vi aldrig kommer att glömma.

Här fick vi mail från våra döttrar att de ville komma och hälsa på oss på Bali. Det var ju glädjande och det var bara att planera om rutten och göra klart för avfärd. Men avresan från Wakatobi blev trots allt lite snöplig. Det började Blåsa upp på eftermiddagen och vi draggade. Istället för att ta en ny boj och vara osäkra på om den håller eller inte beslöt vi oss för att lämna Wakatobi och segla vidare. Det var att ropa upp de andra seglarna på radion och tacka för samvaron i Wakatobi och hoppas på återseende någon annan stans. Vi bestämde att vinden fick avgöra var vi skulle angöra Flores.

Nästa dag på morgonen fick vi en chock. När jag kom upp i sittbrunnen så passerade vi en liten flotte på ca 3 kvadratmeter ett par meter ifrån oss. Först trodde vi att den drivit iväg från något fiskeläge för utanför dessa kunde man se sådana här flottar. Det dröjde inte länge förrän vi passerade ytterligare en flotte. Vi började ana oråd. Sedan dök den ena flotten efter den andra upp och vi såg 8 stycken den dagen. Vid en av flottarna var en fiskebåt förtöjd och då förstod vi att de var förankrade i botten. Sjökortet visade över 2000 meter så det måste ha gått åt mycket bojlina. De var dåligt märkta, bara med en palmruska eller en liten flagga, inget ljus och de syntes inte på radarn heller. Vi såg inte fram mot att ha en nattsegling framför oss. Vi gjorde vad vi kunde för att upptäcka dessas flottar men inget fungerade. Vi hade radar på, vi lyste med strålkastare med jämna mellanrum men inget hjälpte. Det var med en viss lättnad när morgonen grydde och vi klarat oss helskinnade.

Vinden som skulle föra oss ner mot Flores vred under natten mot syd och vi fick en kurs mot ett par små öar med massor av rev runt. Vi fick alltså ändra kurs mer syd över och fick en vind som var lite för om tvärs. Vi hamnade ungefär mitt på norra sidan av Flores och ankrade i en fin vik där vi var helt ensamma. Natten var lite rullig men vi sov ganska gott ändå.
Alla blåsor och små sår som man fått tidigare under seglingen och som läkt så fint under tiden som vi varit i Darwin har nu kommit tillbaka. Fler och större men man får härda ut.

Nästa morgon tog vi upp ankaret och försökte segla. Vinden var svag så det gick sakta. Vid lunchtid kom sjöbrisen och vi fick skota om men farten ökade inte. Den tänkta ankarviken fick ge upp eftersom vi inte skulle hinna fram innan det mörknade utan vi fick fortsätta seglingen den natten. På morgonen kunde vi börja inseglingen till Labuan Bajo på Flores nordvästra sida. Det var en fin insegling mellan öarna och man kunde tydligt se reven runt omkring.

Labuan Bajo var en dammig och mycket nersliten stad. Man såg inte heller den nyfikenhet och spontan glädje som vi sett på de norra öarna. Här var mer turister och folk var mer vana vid västerlänningar. Hur som helst här var en annan sida av Indonesien. Vi passade på att besöka en ö som heter Rinja och den tillhör Komodoreservatet. Vi åkte hit med en lokal båt för att titta på Komodovaranen. En ödla som jag inte skulle vilja ha i mitt terarium. Denna ödla på ett par meters längd har en saliv som innehåller över 200 olika bakterien. Den jagar på så sätt att den lägger sig vid en stig och liknar en trädgren. När en buffel eller ett vildsvin går förbi biter den djuret i benet. Djuret går vidare om än lite förbannad för bettet gjorde ju lite ont. Efter ett par dagar börjar benet bli infekterat och efter ytterligare 2 veckor då dör djuret. När det börjar ruttna så känner varanerna detta och det blir en festmåltid för hela tjocka släkten.

Vi fyllde på vårt förråd av diesel och gjorde klart för avfärd. Den 27 augusti satte vi kursen mot en ö som heter Banta. Seglingen gick lugnt i svaga vindar. När vi närmade oss ön och skulle ta oss in i en vik söder ifrån hade vi kraftig motström så vi fick försöka på nordsidan i stället. Har hittade vi ingen bra plats så vi fortsatte. Nu hade vi ingen bra ankarplats som vi kunde angöra i dagsljus så det blev till en nattsegling igen. Vinden var växlande och styrkan varierade mellan 5 till 15 m/s. Det blev ständiga segelbyten. Detta är extra jobbigt under natten då det blir lite sömn. På dagen hade vi fina cenerier att titta på så då gick seglingen enklare. På kvällen innan solen gick ner kom vi fram till en ö som heter Medang. En riktig pärla med klart vatten och en mycket fin ankarvik. Här låg 5 båtar när vi kom men när vi kom upp i sittbrunnen nästa morgon hade alla gett sig av. Vi tog det lugnt och fick besök av en grabb som gav oss fisk och hummer. Han ville inte ha några pengar av oss utan detta var en gåva till oss. Vi kontrade med att ge honom en T-shirt som det stod ”Sail Indonesia” på och den blev han välding glad över. Senare dingade in till stranden för att besöka byn. När vi närmade oss bygatan fick ett barn syn på oss och larmet gick. Alla gick man ur huse och kom fram till bygatan för att hälsa. Gammal som ung. De är mycket öppna och pratar gärna även om engelskan inte är den bästa.

Milla som tidigare fått ett litet sår på benet ville inte läka ordentligt utan hade blivit infekterat och varade. Vi tyckte att det var bäst att ge sig av till Bali direkt där man kan få kvalificerad vård om det skulle behövas. Nästa dag bar det av. Vi hade ett och ett halvt dygn framför oss. Nattseglingarna är inte roliga då det finns mycket bråte och fiskeflottar i vattnen. Över 6 distansminuter ut från kusten ligger de, dåligt utmärkta. Här är också mycket annan sjöfart i rörelse. På natten när vi var mellan Lombok och Bali blev vi omkörda av en båt och samtidigt kom det en båt från vänster ut ur sundet mellan Lombok och Bali. Den båten hade väjningsskyldighet mot den andra båten och även för mig så jag räknade med att den skulle gå akter om oss. Den omkörande båten drog ifrån och den korsande båten tog ingen hänsyn till mig så det var att väja. Det var bara ett tiotal meter mellan oss och det var riktigt kusligt för vinden blåste ca 10-12 m/s.

I gryningen såg vi Balis siluett och på kvällen innan solnedgången kunde vi ankra vid Lovina Beach på den norra kusten. Nu skall vi förlänga vårt visa och fixa en del innan Carin, Linda, Emma och Tomas kommer och hälsar på oss och det skall bli roligt.

Mer om besöket och vår tid på Bali kommer i vårt nästa resebrev. Ha det bra tills vi hörs igen.

Milla o Hans på Blue Marlin

© Copyright s/y Blue Marlin