30



Tonga 2008-08-25

Förberedelserna för vår fortsatta resa gick bra. Vi fick tag på det mesta på Bora Bora vad det gällde mat och diesel och kunder sjöstuva båten. Den 22 juli drog vi upp ankaret för att segla till Auitaki. Tyvärr så var inte vindarna med oss riktigt utan de var svaga så efter ett dygn seglade vi in till Mophelia som är en atoll ock ligger på väg mot Auitaki. Här låg Roxy och Six-Pack som också väntade på bättre vindar och efter 2 dygn dök Lindisfarne upp också. Här hade vi det trevligt tillsammans med bad och snorkling. En dag var vi ute och som amerikanarna säger. "driftsnorkling", vilket innebär att man beger sig ut till revet vid passet in i lagunen och driver med strömmen ut genom passet och tittar på fiskar och koraller. Detta var väldig fint tills jag i ögonvrån såg en gråhaj. När hajen cirklat runt mig tre gånger och jag tyckte att den slickade sig om munnen tog jag det säkra före det osäkra och klättrade upp i dingen. Det är som att simma i ett jättestort saltvattensakvarium. På denna atoll bodde en enda familj och deras grisar. De visade oss också en stor kockosnötskrabba som de hade i en tunna. På kvällarna spelade vi mexican train ombord på Roxy och vi hade en kväll knytkalas med alla båtarna på stranden tillsammans med Barbara och Mike på en amerikansk båt som heter Traveller.

Den 27 juli lättade vi ankar och fortsatte vår resa mot Cooköarna. Vindarna hade vaknat och vi ville utnyttja detta men på natten dog vindarna bort och vred mot syd så vi hade lite svårt att hålla kursen mot målet. På kvällen pratade vi med Six-pack som gick samtidigt med oss över VHFén. Nästa morgon var det fortfarande svaga vindar men vinkeln var bättre så vi kunde hålla mot målet men vi gjorde bara 2,5 knop. Till sist var det så svaga vindar att vi fick motorera. Den 29 juli började vinden att öka och vi kunde göra fart igen. Nu seglade vi i 6 knop och det visade sig att det gick för fort. Vi var tvungna att minska segel för att inte komma fram i mörker. Vinden var uppe i topparna på 15 m/s stundtals. Vi hade bara en bit av genuan ute men gjorde ändå 4 knop. Trots att vi bromsade var vi framme vid Auitaki kl. 05.00 och vi fick ligga bi och vänta på gryningen. När så ljuset kom och vi började leta efter infarten så stämde inte sjökortet riktigt men vi blev uppropade av en båt som låg inne i hamnen och gav oss positionen för infarten. Det var en avvikelse på ca 200 m. Infarten var smal och grund. Vi gick in vid högvatten men hade ändå bottenkänning ett par gånger innan vi kunde ankra i den skyddade hamnen. Där låg fyra båtar varav en lutade betänkligt och stod på revet. De kom loss sedan vid högvatten och kunde fortsätta genom passet och vidare mot Niue. Inne i hamnen låg Veleda från USA och Mi Querida från Australien med Lee ombord.

Vi fick besök nästan omedelbart ombord av hälso- och jordbruksministeriet. De ville förvissa sig om att det inte hade brutit ut några allvarliga sjukdomar och att vi inte hade några farliga växter ombord. Vi hade med oss boken som Herbert Jivegård skrivit om sin resa och han var på denna ö en hel månad och hade tagit flera foton härifrån. När vi visade dem boken så kände de igen många av personerna fast det var nästan 30 år sedan han var här. En bild visade en ung vacker kvinna som dansade med bastkjol och kockosnötbehå. Hon är gift med min bror men är mycket större nu, hon väger ca 100 kilo sa mannen från jordbruksdepartementet. Vi tog med oss boken iland och visade den för fler personer och de äldre kände också igen många av personerna på bilderna. Tyvärr så hade de flesta emigrerat till Nya Zealand. Bagaren kända alla igen men han hade dött för flera år sedan men hans son hade tagit över rörelsen så vi gick till bageriet och visade boken. Han kände genast igen sin pappa och undrade vad detta var för en bok. Vi berättade detta och han bjöd in oss följande dag för att se hur han bakade.
Först eldade man upp ugnen i ett par timmar med stora vedklabbar tills temperaturen var uppe i ca 275-300 grader. Därefter skickade man in plåtarna med bröd, ca 100 plåtar per gång och man kunde grädda två omgångar, sedan var det inte tillräckligt med värme att fortsätta.

Nästa morgon såg jag en annan båt som försökte hitta passet och som jag då ropade upp och gav instruktioner. Det var Libertajn från Holland med Hans och Annelice ombord och när de hörde att jag hade haft bottenkänning så valde de att ankra utanför revet. Med dessa personer hade vi trevliga dagar tillsammans med promenader och restaurangbesök. Vi var med och firade Cooköarnas frihets dag och efter festligheterna blev vi bjudna på mat utav dem. Här hade vi fina dagar.

Den 8 augusti var det läge att segla vidare. Vi klarerade ut och bunkrade det sista. Vi skulle gå vid högvatten. Hans på Libertajn hjälpte oss att släppa akterlinan som var fästs vid en palm iland och vi började gå genom passet. Det visade sig att vår klocka hade saktat sig en timma ungefär så det var inte högvatten när vi gick utan vattnet var på väg ner. Vi hade ett par kraftiga bottenkänningar när vi gick ut men det är bara sand så det var full fart på motorn så pressade vi oss igenom. Det var tur för eftersom vattnet var på väg ner så hade vi fått vänta i 12 timmar innan vi kommit loss igen då högvattnet kommit tillbaka.

Nu var vi på väg till Niue. Seglingen gick bra med växlande styrks i vinden men från sydost. Den 11 augusti kl 8 på morgonen så sköras genuan i en kraftig vindby. Tyvärr så trasslar sig den så jag kan inte få ner den utan jag är tvungen att rulla in genuan på förstaget. Vad göra? Jo upp med stormfocken och spira ut den. Ta in två rev i storen för att balansera bättre och segla vidare. Med stormfock och två rev i storen gör vi ändå 4 knop så det går bra. Den 13 augusti kl. 13.00 siktar vi Niue. Ön har en brant kust och sjön slog upp i höga kaskader. Plötsligt ser jag att det bryter framför oss och jag lägger om kursen i tron att det är rev. Det är det inte utan det är två stycken valar som blåser framför oss och samtidigt kommer delfinerna och lotsar oss fram till ankringsplatsen och kl. 19.00 tar vi en boj. Här är det som jag sagt tidigare en brant kust så det finns ingen plats att gå iland med dingen. Det finns en kaj och på kajen finns en kran som man skall hissa upp dingen i. Detta gör man med fara för eget och andras liv. Det är en förskräcklig sjöhävning så man lägger sig med dingen nedanför kranen och iakttager vågorna som rullar in. När det ser bra ut så hoppar Milla i land med en tamp, jag lägger en ögla runt krankroken och Milla rusar upp till kranen och börjar hissas. När linan sträckts kastar jag mig ur dingen upp på kajen och håller ut dingen från kajen så att den inte skall skavas sönder mot betongen. Nu är man svettig, rufsig i håret och blöt när man skall göra byn. Sedan sker samma procedur när man skall ha i dingen igen. Hissa ner dingen så att den hänger en bit ovanför vågorna, avvakta ett lämpligt tillfälle, när det kommer sänk ner, kasta sig i dingen lossa öglan från kroken, starta motorn och snabbt försvinna därifrån. En kväll när vi kom från en seglarträff på en bar var det väldigt hög sjö. När vi stod och avvaktade lämpligt tillfälle hade vi vattenytan en halv meter under oss, 2 sekunder senare hade vi vatten upp till armhålan och dingen över huvudet. Det gällde att hålla sig i för att inte fara med vattnet. Efter två sådana dopp gick det att ta sig ut till båten.

Niue är en fantastisk ö. Här har havet skapat fina poler innanför revet där man kan bada i kristallklart vatten utan en massa vågor. Här finns också fina grottor som havet holkat ur berget. Här hyr vi ett par cyklar och gör par trevliga utflyckter tillsammans med Annika och Björn på Lindisfarne. Tyvärr så var ankarplatsen inte bra utan det gungade väldigt mycket så vi tyckte att det räckte med dessa dagar. Den 19 augusti släppte vi bojen och seglade mot Tonga. Detta kommer vi att berätta om i vårt nästa resebrev.

Ha det bra tills vi hörs igen.

Milla o Hans på Blue Marlin.

© Copyright s/y Blue Marlin