24



San Blas 2008-01-26

Julen var mycket trevlig i Cartagena. Vi började julafton med att öppna de julklappar som vi fått av våra grannar Eklunds och våra barn. Det var roligt att få fina klappar och en hälsning från Sverige. Senare på dagen när klockan var 18.00 i Sverige skypade (pratade i telefon med vidioöverföring via dator) vi hem till vår dotter Carin och pratade med alla våra barn som var där och vårt barnbarn och önskade dem en god jul och ett gott nytt år. Vi skandinaver firade julafton den 24 december på marinan och fick låna köket så vi kunde fixa mat. Vi hade en mycket trevlig stund. Den 25 december firade amerikanarna sin jul och då var det grillning och stekning av kalkoner så det stod härliga till. Varje båt tog också med sig en rätt som skulle räcka till 8 personer och som ställdes på en buffé. Detta var också en mycket trevlig dag.

Nu började avresan att närma sig. Torsdagen den 27 december lämnade vi Cartagena efter att ha bukrat upp för flera veckor. Det blev en behaglig segling i lätta vindar ner mot ett par öar som heter Isla Rosario. Det var en vacker plats och kontrasten till Cartagena var stor. Här var vattnet klart och det gick att bada från båten samt lufter var fri från föroreningar. Dagen efter kom Pamina in och vi umgicks på kvällen en stund. Lördagen seglade vi vidare mot en annan ö som heter Isla Bernard. Här låg vi kvar tillsammans med Pamina och firade nyår. När klockan var 24.00 i Sverige knäckte vi en flaska bubbelvlin och när klockan var 24.00 lokal tid knäckte vi en flaska bubbelvin till. Det var en festlig kväll, månljust och stjärnklart.

Den 1:e januari 2008 drog vi upp ankaret för att segla vidare mot San Blas. Resan började i fina vindar och vi hade en behaglig segling. Fram emot 3-tiden började vinden öka och vi kopplade bort autopiloten för att handstyra medan vi minskade segel. Plötsligt knakade det till och vi kunde inte styra längre. Ner med alla segel och börja leta fel. Min första tanke var att en av styrvajrarna hade gott av men jag hade reserv så det skulle ordna sig nog. Det visade sig tyvärr att det var kedjan som går över kuggkransen som gått sönder och det hade jag ingen i reserv. Jag försökte att reparera nödtorftigt men det höll inte i de allt högre vågorna. Fram med nödstyrningen. Den klarade en stund men sedan gick den sönder också. Nu hade vi inget att styra med. Jag fick plocka bort dynorna i aktern och lyfta på kojbotten så att vi kunde ställa oss på roderkvadranten och styra med fötterna. Vi kunde inte fortsätta att segla för det var för stor press på rodret och tungt att styra så vi fick gå för maskin. Vi turades om och stod en timme var. När natten kom tog vi kortare pass och ibland drejade vi bi för att kunna sova en stund. På morgonen den andra dagen till havs stoppade motorn. Nu var vi illa ute. Ingen ordentlig styrning och ingen maskin. Jag började att felsöka och märkte att det inte kom fram något bränsle. Jag bytte bränslefilter och när jag skulle lufta systemet kom det fortfarade inget bränsle. Här låg jag och blåste i slangar och det gungade mycket. Jag fick diesel i munnen och jag spottade och spydde om vart annat. Till slut kunde jag koppla om bränsleslangarna så bränslet kom fram och motorn startade igen .

Tyvärr så ökade vinden hela tiden och det blev allt svårare och svårare att styra. Vi kunde inte hålla på mer en ½ timma nu och efter ett tag så orkade inte Milla att styra alls. Jag styrde så gott det gick och när jag inte orkade så drejade vi bi och försökte sova. När vi nu låg bi så for båten väldigt fram och tillbaka vilket gjorde att rodret slog hårt från sida till sida. Detta resulterade i att det uppstod en spricka i skrovet och vatten började komma in. Vi började nu också att närma oss land och det var läland vilket gjorde att vi kunde blåsa upp på reven. Vi lokaliserade en vik där vi försökte gå in men sjön var så grov med 5 meter höga vågor så vi vågade inte utan fortsatte upp mot en annan vik. Det var inte bättre där utan snarare tvärt om. Här bröt sjöarna kraftigt och vi blev hela tiden överspolade av höga vågor. Här stod jag i det öppna skylightet och styrde och fick mycket vatten över mig som också rann in i båten. Det var bara att fortsätta. Vi letade upp en ö som vi kunde komma i lä av. Här kröp vi sakta in och när vi ansåg oss vara säkra släppte jag ankaret och lät 60m kätting löpa ut. När jag viste att vi satt säkert fixa de vi mat och tänkte lägga oss att sova. Vi hade inte sovit ordentligt på över 48 timmar. Då vi just skulle lägga oss kommer två amerikanska killar ut till oss i gummibåt och frågar om vi behöver hjälp. Det var vi tacksamma för. En av killarna hoppar över till vår båt och hjälper oss att ta upp ankaret och manövrera båten och den andre kör gummibåten och lotsar oss in i en lugn lagun där vi ankrar. När allt detta var klart, vi tackat för hjälpen och bjudit på ett par öl så störtar vi i säng.

När vi sovit i 8 timmar så börjar uppröjningen. Länspumpa båten, städa och torka upp så gott det går och sedan börja reparera. Det visade sig också att navigationsdatorn hade lagt av. Den hade fått för mycket saltvatten på sig.

Vi skulle sammanstråla med Pamina här men vi låg inte på rätt ställe. Vi ringde till Crux i Cartagena som skickade ett mail till Pamina och lämnade vår position. Efter tre dagar kom Pamina till vår ankringsplats och jag kände att nu skulle det ordna sig. Nu fanns det möjlighet till assistans om det skulle behövas. Här finns inget att köpa så det jag har reparera med är ståltråd och isoleringsband som jag har i båten.

Efter provisorisk reparation av styrningen och tätning av läckan kunde vi tillslut gå vidare mot väster. Det gick över förväntan. Styrningen fungerade men jag fick vara försiktig så jag inte belastar för mycket. Läckan släppte bara in lite vatten.

Vi besökte nu Kunabyn Mulatupu där vi träffade Mr. Green och hans familj. Han bjöd oss in i byn och till hans hem. Det var Pamina, en amerikansk båt ock vi som gjorde sällskap hem till Mr. Green. Han berättade stolt om sin by och om Kuna traditionerna. Sedan bjöd han på middag. Det var ris kokt i kokosmjölk och tonfisk på burk. När detta var färdigt förstod vi att detta inte var helt gratis utan vi betalade $5 per båt. Detta var vi vana vid sedan tidigare resa här i San Blas. Man bjuder och lovar men sedan vill man ha pengar. Detta är OK för de har inte mycket att leva för.

Vi fortsatte vår segling väster ut och besökte Isla Pinos, Usutupu, Mono Island, Aridup Snug Habor, Isla Tigre och Nargana. På dessa ställen är det vanligt med en ankringsavgift på $5-10 och en avgift att gå i land på $3/person. Vi gick iland i byn Usutupu och vandrade omkring. Plötsligt kommer en man mot oss och ber oss följa med in i ett hus. Detta hus är ett kommunhus och vi har passerat en gräns och kommit in i en annan kommun. Detta kostade oss $5. Vi letade efter gränsen men vi såg ingen. Vi frågade också invånarna och de pekade att den går där ungefär där. Så är det här, ständiga överraskningar.

När vi låg vid Snug Habor så kommer det på eftermiddagen in en amerikansk kattamaran. Den söker sig sakta mot oss men går för snävt och hamnar på ett litet rev. De försöker länge att komma loss men det går dåligt. Torsten på Pamina och jag beger oss dit för att assistera. Efter mycket slit får vi tillslut loss båten men nu har det hunnit att bli becksvart. Vi är tvungna att gå före med dingen och lotsa in henne. Allt avlöper väl tillslut.

När vi kom till Nargana på förmiddagen den 17 jan. låg det tre båtar på ankringsplatsen, fem med oss. Senare på eftermiddagen kom Da Capo och Roxy in. Nu var vi plötsligt 4 svenska båtar och tre andra nationaliteter. Vi hade en trevlig stund tillsammans senare på kvällen.

Efter olika strandhugg kom vi den 20 jan. till Chichime. En mysig lagun med ett par bebodda öar omkring. Här låg vi nu Pamina och vi och senare på kvällen kom Da Capo och Harmoni in. Nu var vi fyra svenska båtar. Jag undrar om inte vi i sverige är världens största seglarnation när man tänker på att vi bara är drygt 9 miljoner Invånare.

Vår resa fortsatte till Portobello med ett strandhugg på Isla Linton. Nu vet vi inte om Pamina följer med oss längre men det har varit väldigt tryggt att ha Pamina vid vår sida när vi seglat i dessa farvatten med höga vågor och hård vind. Vi har också haft väldigt trevligt tillsammans när vi gjort våra strandhugg. Vi kan bara tacka Pamina för den hjälp som de gett oss. Var vi ses sen vet vi inte men vi kommer att träffas igen det är Milla och jag säkra på.

Vi har också alltid haft vårt fiskedrag ute när vi seglat och det har gett oss färsk fisk till middag. Vi har fått olika arter av tonfisk, barracudor och till och med en haj på 70 cm. vilken vi släppte tillbaka i havet igen.

Nu börjar vi också få distans till våra upplevelser och vi förstår att så nära till en förlisning kommar man nog inte mer men det har gett oss en fantastisk erfarenhet också. Att vi klarade detta beror på att vi är två och kan peppa varandra och hjälpa varandra. Hade jag varit ensam hade det slutat på reven det är jag övertygad om.

Nu skall vi gå till Cololn och ta upp båten för att fixa läckan och skaffa reservdelar till styrningen så vi kan fortsätta säkert igen.

Många hälsningar till vi hörs igen.
Milla o Hans på Blue Marlin.

© Copyright s/y Blue Marlin