22

2007-05-10 San Blas

Efter 4 veckor i Cartagena beslutar vi oss för att fara vidare mot San Blas. Nu följer några hektiska dagar för att bunkra och göra båten klar för avsegling. Den 13 mars kl 15.00 drog vi upp ankaret. Det började bra med en frisk bris från nord och vi gjorde god fart. En beräknad restid på ca 40 timmar. Tyvärr så minskade vinden på morgonen och vi gjorde inte längre lika god fart. Den avtagande vinden gjorde också det att det blev mycket varmt och det rullade rejält. Detta gjorde att vi troligtvis intog för lite vätska och vi blev mycket slöa och hängiga och vi fick tvinga oss till att laga mat eftersom vi inte hade någon aptit. Vi beslöt därför att ändra vår kurs och gå in till San Blasöarna tidigare så vi slapp en natt till. I ljuset från den nedgående solen ankrade vi upp vid en fantastisk ö. Kritvit sand, vajande palmer och turkosblått vatten. På vägen in såg vi vraket av en svensk Hallberg Rassy som låg på revet. Enligt uppgift så hade han försökt att gå in på natten och litat för mycket på GPS´en. En påminnelse om att det gäller att ha gott ljus när man seglar i dessa revfyllda vatten.

Efter ett par dygn här så seglade vi vidare mot Porvinir för att klarera in. På vägen såg vi Eos, Nabob och Roxy som vi pratade med över vhf´en. Efter inklareringen som bestod av att först få ett tillstånd som gäller för att få segla i dessa vatten som tillhör Panama, sedan besöka immigration och till sist betala en avgift till Kunaindianera. När allt detta var klart hade vi en fantastisk tid i San Blas. Vi seglade runt bland olika öar. En del så små att det bara växte en palm på dem andra större så det rymdes byar med ca 500 - 1000 invånare. Ibland var vi ensamma och ibland hade vi sällskap med andra svenska seglare eller annan nationalitet. Här fick vi också ta del av Kunaindianernas kultur och deras traditioner.

Kunaindianerna är ett matriarkat. När en Kunaindian skall gifta sig med en Kunaindianska så flyttar mannen till kvinnans by och hem. Detta gör att vissa pojkar uppfostras till flickor for att bli kvar hemma och kunna hjälpa till med arbetet. Vi träffade flera så kallade kunagay bl.a. Lisa och ”the Banana Queen”. Däremot så är chefen för ön alltid en man. Varje ö har en chef och congresso. Congresson är en stor hydda där man varje kväll träffas och chefen eller shailas som det heter på Kunaspråket berättar för ungdommen om kunatraditionerna eller att man diskuterar allmänna problem som uppstår i byn.

En dag kom ett svenskt kryssningsfartyg in till Porvinir. Kaptenen på fartyget tog en tur med deras tenderbåt och träffade Roxy. De kom att samtala och efter ett tag frågar kaptenen Roxy om de behöver något. Vi behöver inget men byn härintill behöver ett par nya batterier till sin dieselgenerator. Detta fixade det svenska kryssningsfartyget och överlämnade detta till chefen för byn. Detta blev mycket uppskattat och efter det så blev alla vi med svensk flagg alltid välkomna till byn så när vi närmade oss ön stod folk och vinkade åt oss och likadant när vi lämnade ön.

Vi fick också tillfälle att titta på när Kunaindianerna dansade sina traditionella danser. Flöjt som männen spelar och maracas som kvinnorna spelar är de enda instrumenten. Männens spel är en prestation för de spelar flöjten när de dansar och det var inte lätt, jag har prövat.

Vi seglade också ner till en stad som heter Portobello. Denna stad anlade Columbus och härifrån skeppades en tredjedel av världens guld till Europa. Detta var en stad där man verkligen kunde känna historiens vingslag. Här träffade vi Peter, en svensk ensamseglare, som vi umgicks med och gjorde några fina utflykter till bl.a. Colon och Panama City. Peter som har en Amigo 40 vill sälja sin båt och han tänker i så fall ta hand om båten åt ägaren när de inte är där och hjälpa dem med skötselt. De som är intresserade kan här få en fin och välutrustad båt.

Efter en vecka i Portobello seglade vi tillbaka till San Blas. Nu var det skönt att komma tillbaka till Paradiset igen. Slappa dagar med bad och snorkling eller lite umgänge med Kunaindianer eller andra seglare.

Efter sju veckor i San Blas så var det dags att segla tillbaka till Cartagena. Vi avaktade ett lämpligt väderfönster och rapporten sa att det skulle bli lugnt väder ett par dagar och sedan skulle det blåsa igen. Kl. 9.00 på morgonen drog vi iväg. Det visade sig att Crux hade tänkt på samma sak så ett antal timmar hade vi sällskap men de seglade fortare än oss så mot eftermiddagen var de under horisonten. Nästa dags morgon ringde Crux upp oss och meddelade att de hade roderproblem och om vi om möjligt kunde assistera dem. De skulle gå in till en ö som heter Islas Rosario och ligger 20 sjömil söder om Cartagena. Vi kunde inte vara framme där förrän kl.21.00 och det är inte lämpligt att gå in där i mörket. Jag var beredd på att ligga bi 8 timmar och invänta gryningen för att kunna gå in bogsera dem till Cartagena. Som tur var så var det inget större fel på rodret så de fixade det själva och meddelade oss att de kunde segla själva. Det kändes bra så vi fortsatte mot Cartagena dit vi kom kl.02.00 på natten. Man bör inte segla i mörker i dessa vatten på grund av all knarksmuggling så vi ropade upp coast guard men vi fick ingen respons och tog då beslutet att gå in till Cartagena i alla fall. Vi hade inga problem alls men innan oss hade coast guard bordat en norsk båt och kollat igenom den efter knark. Det var varierande vindar och styrka under seglatsen så av 40 timmar så körde vi för motor i 26 timmar.

Nu skall båten förberedas för upptagning och det sker den 28 maj så det är jobb och jobb med att packa segel, tvätta ur skåp och tvätta skott så att det inte blir något mögel i båten när vi är hemma utan kommer ner till en fräsch båt. Den 3 juni flyger vi hem för att tillbringa sommaren hemma.

Tills vi hörs igen Milla och Hans

© Copyright s/y Blue Marlin