20

Curacao 2007-02-01

Efter nyår hade jag hoppats att kunna fortsätta att jobba med båten men som så mycket annat har på Trinidad så hade motorverkstan ledigt veckan efter nyår. Milla kom ner på lördag den 6 januari på kvällen och jag var ute på flygplatsen och mötte henne. Det var roligt att träffas igen efter drygt två månaders separation. Det blev också ett kärt återseende bland de andra seglarna här.

På måndag den 8 januari var jag hos motorkillarna och förhörde mig om det fortsatta arbetet. Den delen som vi väntade på hade blivit fel så det var bara att vänta ytterligare någon dag. På onsdagen hade jag bestämt sjösättning för allt skulle då vara klart men den sista installationen och testkörningen drog ut på tiden så krankillen hade gått hem. Torsdag morgon blev det i alla fall sjösättning. Därefter vidtogs en ordentlig provkörning av motorn. De följde ett protokoll och testade fart och vibrationer i olika varvtal. Vi höll på i två timmar drygt och testade och allt var till belåtenhet både hos mig och mekanikern. Vi gick då in till brygga och lade oss. Nästa morgon när jag vaknade upptäckte jag att det fanns ingen ström. Jag såg 4 batterier gå åt skogen. Jag var mycket förbannad nar jag kontaktade mekanikern och skällde ut honom för att ha kopplat elen fel. Han kom och gjorde en ordentlig undersökning och pinsamt för mig så visade det sig att det var en huvudströmbrytare som var felaktig. Allt var också bra med batterierna som tur var. När allt var klart så tog vi och seglade ut till Scottland Bay för att koppla av över helgen. Vi badade och slappade mycket de dagarna.

På måndag förmiddag den 15 januari gick vi in till customs och emegration för att klarera ut. När detta var klart och vi fått våra papper köpte vi lite taxfree varor. Vi passade också på att äta lunch innan vi drog iväg och satte kosan mot ett par öar som tillhör Venezuela och heter Los Tostigos.

Vinden var nordost 10 m/s, vågor på två meter och vi hade en bidevindsegling framför oss på 30 distansminuter. Hade man stått på bryggan i Sverige och skulle gå ut i det vädret hade man tänkt sig för både en och två gånger. Men så är det här och det var bara att ge sig av. Efter att inte ha seglat på nästan ett halvår kändes det bra. Sjösjukan visade sig inte och vi klarade rullningarna bra. Det gick till och med att fixa mat. Efter 30 distansminuter mot norr, för att komma så långt ut från Venezuela och undvika pirater, föll vi av mot väst och hade nu Los Tostigos framför oss dit vi kom nästa morgon.

Los Tostigos var ett antal små öar där det bor ca 100 fiskare med sina familjer. Det finns ingen affär utan de måste ta sina små båtar och ge sig iväg till fastlandet för att göra sina inköp. På ön finns också coast guard dit vi var tvungna att anmäla oss. Vi hade inte klarerat in i Venezuela sa vi var i transit och då får vi bara stanna i 48 timmar på varje ställe. Här var det bara trevliga människor och vi hade ett par fina dagar här.

Efter Los Tostigos seglade vi till en liten ö som heter La Blanquilla. Här ankrade vi i kristallklart turkosblått vatten. Här fanns inte mycket att göra då ön så gott som var obebodd. Endast coast guard och några människor samt en flock vildåsnor som skall ha kommit till ön efter en förlisning och sedan förökat sig där. Efter två dygn seglade vi vidare mot Los Roques. Här var det fantastiska rev runt om oss och vi låg i smult vatten men det blåste som bara den, reven dämpade vågorna effektivt. Efter att ha anmält oss till coast guard gick vi iland och tittade på ön. Här var det mer turistiskt med en liten flygplats och barer, restauranger och små hotell. Vi kunde inte stanna mer än 48 timmar så det var bara och segla vidare nu mot Bonaire.

Måndagen den 22 januari kom vi fram till Bonaire. Nu var vi tillbaka i civilisationen igen. Det märktes att holländare hade haft ön i sin besittning tidigare för här fungerade det mesta. Det var snyggt och rent och det fanns gott om skräpkorgar. Här kom de flesta för att dyka och snorkla och det fanns hur mycket som helst att göra på den fronten.Turism och saltframställning var nog den största inkomstkällan här. Mila och jag hyrde en scooter och körde runt ön med och upptäckte en fantastisk natur med många leguaner och fina fåglar, bl.a. flamingos. Efter en vecka vad det dags att draga upp ankaret ur det klara fina vattnet och segla mot Curacao. Det var inte en lång sträcka, 33 dm, utan vi klarade den 7 timmar. Här gick vi in i en stor ankarvik som heter Spanish Water. Här ligger många båtar för ankar. Här låg också Ace of Spades som vi inte träffat på tre veckor. Det var ett kärt återseende. Dagen efter vår ankomst tog vi bussen in till Willemstaad för att klarera in. En mycket trevlig stad med fina hus. Staden finns också på Unescos världsarvslista. Här skall vi nu stanna och ha det skönt ett tag innan vi far vidare.

Tills vi hörs igen Milla och Hans

© Copyright s/y Blue Marlin