14

Caribien.

När vi ankrat upp i viken trodde vi att vi var sist och det skulle vimla av Skandinaviska flaggor på båtarna men det var bara Ace of Spades som låg där. Dagarna efter det att vi hade anlänt strömmade det in båtar hela tiden av olika nationaliteter. Mest spanade vi efter skandinaviska båtar. Dagen innan julafton hade de flesta båtarna kommit som vi haft sällskap med under vår seglats. Det fattades det bara Albertina, Freedom och Frigg. Dessa kom under mellandagarna och på nyårsafton var vi alla där.

Julafton började med att vi blev uppbjudna på glöggparaty hos en Norska som heter Marianne. Där fick vi pepparkakor och glögg samt hade det väldigt mysigt. Huset var fullt av skandinaver som seglat dit med sina båtar. Senare på kvällen var det julbord på stranden. Det var grillat kött och kyckling samt tillbehör. Inte de rätter som vi är vana vid hemifrån men mycket gott och vi hade väldigt trevligt tillsammans.

Mellandagarna gick åt till att vara tillsammans med andra seglare, ströva i byn, ta promenader runt ön. Bland annat så besöktes ställe där man födde upp havssköldpaddor. Ett projekt att bevara sköldpaddan som är utrotningshotad på de flesta ställen här i Caribien. Fixa med båten är också ett måste, det växer väldigt fort på båtbotten här i dessa varma vatten. Ett par dagar innan nyår började det att planeras for nyårsafton. Den norska båten Nordanvind skulle fixa hummer och det beställdes 40 st. Fatuhiva som är en annan norsk båt skulle ordna det andra. När nyårsafton infann sig så hade fiskaren endast fått tag i 2 st humrar. Fatuhiva tog kontakt med Willy, en Caribian, som ordnat julfirandet med den äran och gav honom i uppdrag att fixa till något. Det mest praktiska är att fixa något på stranden där vi alla kan vara tillsammans så det blev gillparty igen. Vi firade nyår två gånger, första var kl.17.00 då det firades hemma i Sverige och andra gången var kl.24.00 lokal tid. Precis som hemma var det fyrverkerier och nödraketer skickades upp i mängder. Man blir väl lite av en patriot när man är långt hemifrån för det sjöngs svenska, norska och danska nationalsånger och våra tankar gick till anhöriga där hemma. Vi hade en mycket gemytlig nyårsafton.

Dagen för avfärd kom och ankaret drogs upp och stuvades undan. Segel sattes och kursen lades söder ut mot ett rev som heter Tobago Cays. En underbar plats med vit korallsand, palmer som lutar sig ut över kristallklart vatten. Där låg vi i tre dagar och badade samt snorklade. Det var som att simma i ett akvarium med fiskar som knaprade på korallerna och havssköldpaddor som simmade omkring. En kväll var vi bjudna till Crux på middag. Där satt man i goda vänners lag och åt en god middag i den Caribiska natten och lyssnade till alla ljud.

Tyvärr så skulle det börja blåsa så vi beslöt att vända tillbaka till Port Elisabeth för att ligga bättre och mer skyddat. Vi ankrade upp i viken och fann att de båtar som var där när vi gick låg kvar. Mer arbete med båten och fler promenader i land gjordes. Till slut infann sig rastlösheten och vi beslöt att dra vidare norrut. Dagen innan vi skulle lämna Bequia tog Anders och Ann-Christine på Lovisa och vi en promenad till andra sidan ön till en vik som heter Hope bay. En strand som ligger nästan öde för den ligger på lovartsidan. När vi gick hem därifrån fick vi se en skylt på en restaurang att det var hummerkväll där. Vi bokade ett bord till kvällen och inmundigade en alldeles förträfflig hummer med goda tillbehör.

Ankaret drogs upp igen och segel sattes samt kursen lades norrut. Vi gick mot St. Vincent. Det blev en skvalpig resa då det var vindar mellan 10-13m/sek och tre meter höga vågor. Vågorna skulle öka senare till 4 meter så vi ville komma iväg innan detta inträffade. Kursen var lagd mot en vik som heter Wallilabou. Det var där som filmen ”The Pirates of Caribien” spelades in. En bit ut till havs i dessa grova vågor sitter en man i en liten roddbåt. Vi trodde först att det var en fiskare men det visade sig vara mannen som skulle ta vår akterlina i land for att knyta den runt en palm. Väl på plats så kryllar det snart av försäljare av olika produkter från armband till frukt. Där låg också Lovisa som gått dagen innan oss. Det var en bergig ö med mycket växtlighet. Det är roligt att se de frukter som vi köper i affären hemma växer vilt här. Ett träd där frukten såg ut som små päron visade sig vara muskotnöt eller nutmeg som man säger här.

Vi gjorde en busstur ner till huvudstaden Kingstown. Där var det ett myller av människor. Man säljer tjänster och varor av alla de slag. Det är dofter och färger i alla nyanser. Bussarna består av små minibussar med plats för 8 passagerare men det får oftast plats fler. Vid ett tillfälle var i 20 personer inklusive barn i en sådan buss. Airbag var inte att tänka på utan man fick lita till personen framför. Sedan körde de på dessa krokiga vägar som om det var ett racerlopp. Alla passagerarna var glada och det pratades oavbrutet hela tiden.

Efter ett par dagar med mycket regn släppte vi förtöjningarna och seglade mot St. Lucia. Målet denna gången var en stad som heter Soufriere. Även här möttes vi utav en kille ute till havs som ville hjälpa oss att förtöja vilket också skedde. Marine Rangers kom och tog betalt för bojen och det var minst två dagars hyra. Man har lagt ut bojar i känsliga vikar för att skydda korallerna. Ett okontrollerat ankrande skadar dessa.

Här var vi nu i ett nytt land så ny gästflagga och den gula fick flyga under styrbords salning. Inklareringen är inte så jobbig som jag först trott men de är lite omständliga ibland. Även här var det ett brokigt gatuliv. Tyvärr så var det lite skvalpigt här och de varnade oss för tjyvar som simmandes tog sig ut till båtarna. Vi kände oss inte komfortabla utan beslöt att segla vidare efter två dagar. Vi gick vidare norrut och målet var Rodney Bay. Inne i lagunen ligger man skyddat mot de flesta vindar och svall men vattnet är inget att bada i utan man tar sin dinge och sticker iväg till en strand i närheten.

Det var här som vi beslöt att laga vår dinge. Den har varit dålig i flera veckor och nästan fallit isär. Den har läckt som ett såll och vi har ständigt varit våta om fötterna. Dingen lämnades in på måndag morgon och skulle vara klar onsdag eftermiddag. På torsdag morgon frågade jag efter dingen och fick beskedet att limmet tagit slut. Det hade emellertid beställts nytt och var på väg. På fredag kväll kommer chefen och en tulltjänsteman med paketet och levererar det till båten. Papper i tre exemplar fick skrivas under. Senare när tullen har gått kommer chefen och hämtar paketet för transport till verkstaden. Lördag morgon kommer dingen lagad och klar. Efteråt åker Emma, Milla o Jag in till Castries för att gå på marknaden. Varje lördag är det stor marknad här.

Varje fredag har de också gatufest i Gros Islet, en liten by i anslutning till Rodney Bay. Det såldes mat, öl och drinkar till hyfsade priser. Det spelades mycket hög musik också. Det var en folkfest där Caribianer, Européer och Amerikaner dansade på gatan och festade ihop.

Nu ligger vi här ett par dagar till innan vi går upp till Martiniq för att möta våra barn och vårt barnbarn som skall gästa oss i två veckor…

…tills vi hörs igen Milla och Hans

© Copyright s/y Blue Marlin